Efter ännu en natt med hosta är jag nu vaken igen, 03 kollade vi sist på klockan, jag hade som sagt hosta som hälsade på varje gång jag höll på att slumra till, johan var pigg så han kollade på tv. Jag börjar känna mig sliten, känner hur påsarna under ögonen börjar komma. Typiskt.

Jag känner mig lycklig, en blick, en beröring kan göra så mycket. De behöver inte alltid vara stora gester, utan de små sakerna gör så himla mycket.

Jag har varit osäker och mått dåligt över det som är ofrånkomligt att grubbla på. Jag försöker tro de bästa om folk, och när de väl bränner så är det svårt att "gå vidare". Jag är faktiskt lite förbannad på mig själv som har låtit det förpesta min självkänsla och självförtroende.

Nu har jag börjat fokusera på det som är possitivt ist för det negativa och jag känner att jag blir lyckligare för varje dag. Dock kommer de fortfarande dagar då den lilla djävulen kommer fram, men det är trots allt svårt att bara "lämna" något bakom sig.