Jag skrev exakt vad jag kände i mitt förra inlägg och jag hade inte klumpen i magen längre efter det. De är trots allt därför jag har en blogg, för att få ur mig det jag känner exakt just då, vid de tillfället. Jag är fortfarande illamående men de andra uppgivna känslorna har klivit åt sidan.
Jag blev dock otroligt rörd när jag kikade in på bloggen nyss och såg åtta, ÅTTA kommentarer på inlägget. Så många kommentarer har jag då aldrig fått. Mestadels var det mammas kommentarer som blivit skickade 2-3 ggr åt gången, men jag blev ändå rörd.
Jag kan dock inte gömma de faktum att när jag nu närmar mig min födelsedag känner mig extra sårbar. Jag kommer aldig komma ifrån saknaden av något som aldrig kommer finnas där. Någon borde jag väll säga. Det jobbigaste är att jag aldrig kommer lära känna honom. Att jag inte har några minnen av honom, och han kommer aldrig vara en del av de som jag gör i mitt liv. Även om de endast är min 22 födelsedag.

Men jag är tacksam för de jag har i mitt liv, de kommer jag aldrig glömma. De är ni som finns här för mig, de är er jag litar på och de är er jag behöver. Jag älskar er.
Jag är tacksam helt enkelt.