Vink vink

Igår (fredag) startades min dag ganska hektiskt, jag hade ställt klockan på 7 ¨på morgonen men ögonen vägrade öppnas förens de var 10 minuter kvar tills min dag skulle starta, så upp och hoppa, letade min arbetströja som jag hade gömt i väskan dagen innan och som jag verkligen inte kunde komma ihåg. pluspoäng till mig?
Hann iallafall innan jag skulle börja, håret var slarvigt, ögonen fulla av grus och jag är fortfarande glad över att jag hann knäppa byxorna i farten.
Som tur var så var det inte allt för stressigt på jobbet, fick omorganisera kakhyllan totalt och det tog sin lilla tid, man måste planera så förbaskat bra för att de ska få plats, men tillslut så lyckades jag. När jag slutade klockan 13 så var det raka vägen hem, kasta ner kläder i en påse och åka till ica för att posta min kamera som måste bli repererad och hämta ut mina nya böcker. Men när allt detta var klart så kunde jag äntligen påbörja min resa ner mot sommarstugan i B för att krama om min allra käraste syster som for till Mexico.

Jag kunde inte undgå att bli förbaskad på de andra på vägen, man måste tänka på vad man gör i trafiken, man gör inte omkörningar i kurvor, man gör inte omkörningar när man inte ser vad som kommer längre fram och man kör inte ut mitt framför en.
Men så fort jag kom fram så släppte agget mot de andra och allt blev lugnt och fridfullt när jag träffade mina kära. Det är andra gången som min syster åker bort och första gången var det riktigt jobbigt, man visste inte vad som skulle hända, men nu vet jag att hon klarar av det, att vi klarar av det. Vi vet ju vilken person hon är, hon kan allt som hon bestämmer sig för och jag väntar gärna på att hon ska komma hem, så jag får höra allt roligt.
Seperationsångest är något jag lider av, alla i min familj lider av det, men samtidigt vet vi bättre. Men de är väll så. Jag får panik när jag vet att någon ska åka ifrån mig, "lämna mig". Jag hatar när man måste säga hejdå men denna gången kände jag mig lugn. 
Jag älskar min familj, mina egna. Mina.

Hoppas att min syster får en säker resa och att hon stormtrivs, (men inte så pass att hon inte vill komma tillbaka hem sedan)



Den sista tiden har jag varit stirrig, jag har letat efter ledtrådar att folk ska överge mig, lika dant varje gång det sker något drastiskt i min omgivning. När relationer avslutas, när folk åker bort. Precis som om jag vill komma på det innan de hinner själva berätta det. Jag menar inte att de är deras fel, de är mitt undermedvetna som gör att jag känner mig osäker och försöker febrilt bli förberedd på saker som ska ske, för allt verkar ske bara pang bom. Jag antar att det var därför det blev konstigt för en vecka sedan. Jag har redan sett mitt egna mönster, jag gillar det inte och jag är inte stolt över det, men jag vet själv vilka brister jag har. Jag önskar bara att de som är mig nära kan förstå det också. Jag har spenderat hela mitt liv med mig själv, jag anser att jag vid det här laget känner mig själv förbaskat bra och jag blundar inte för att inse det som jag själv gör mot mig själv och de i min närvaro. Jag vill känna en säkerhet, men jag kan inte undgå att känna att livet spelar ett spratt med mig, vänner som försvinner för evigt, folk som tar avstånd och folk som bryter förtroenden. Men samtidigt kräver jag att folk ska prata med mig och försöka se saker och ting ur min synvinkel, för annars blir det bara värre.

Nu fick jag säga något som jag har stört mig på i en veckas tid. Nu känns det bättre.

Kommentarer
Anonym

Läst :)

2009-07-26 | 18:52:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: [publiceras ej]

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback