Jag läste vimmelmammans blogg idag,(läs här) jag måste erkänna att jag vetat om den bloggen länge, men när man får ordet cancer kastat framför sig så backar jag, ärligttalat så vill jag bra springa där ifrån. Men hennes ordval för att beskriva alla de känslor som man får när man har cancer hängande ovanför en gör det oundvikligt att blunda för det längre.
Det är inte lätt att ställa sig upp, det är inte lätt att acceptera att det har hänt, och det är inte lätt att gå vidare. Som hon skrev: "livet är bara till låns"
Jag vet att vetskapen har blivit bättre, att medicinen har blivit bättre sedan det hände. Jag vet att det finns de som har en skyddsängel som hjälper vissa att ställa sig upp igen efter alla mediciner. Jag vet att man kan leva vidare. Det som gör så ont är de som inte får den hjälpen, inte får en chans till.
Det gör så ont.. Men jag är lycklig över att min mommo klarade det. Men jag hade velat att en till person fått den möjligheten också.. så innerligt.

Jag hyllar de som orkar kämpa, orkar ställa sig upp, och de som klarar av att leva vidare. Oavsett om de har burit på de själv eller anhörig. Alla blir drabbade, inte bara den som får beskedet. Utan även dem som håller den personens hand också, Men jag vet att man inte får se en svart himmel hela tiden, man måste se längre bort.. man måste intala sig att de finns ljus. För man får inte glömma bort de lilla som gör ens liv till just det, sitt liv.