Nej nu.. jag vet inte riktigt vad jag ska säga.. Jag tycker det är så himla fegt men samtidigt så tycker jag att det är hemskt. Men mestadels att det är fegt. OM man nu mår så dåligt, varför kan man inte prata om det? Är det så svårt att formulera ord? Jag hoppas att det var det som allt felade med, om det var vården, då vet jag inte vem man ska lita på. Då känns det värdelöst. Och dessutom gå runt som om allt var okej, göra upp planer, spela ett lyckligt spel. Vad är det för mening med det? Känns det bra att måla upp en annan bild och slippa se vad som sker när ridån har gått ner? Vad som händer när mörkret kommer? Huvudsaken är att man vet att det var ljust när man själv blundade? Egoistiskt och svagt!

Vi skulle småfira att D mådde bra och att jag hade jobb osv.. men så långt hann vi inte. Informationen kom som ett slag mitt i mellangärdet och allt syre försvann ur rummet. En persons handlingar kan förstöra så mkt. Och det värsta är att jag får panik och måste bort där ifrån. Även om jag inte känner denna personen, så kan jag inte se hur h*n förstör min väns liv, och så många andras.

Smärta sorg och förtvivlan. Är det vad man vill ska förknippas med en?


Jag hade huvudvärk när jag vaknade idag, och jag har huvudvärk när jag går och lägger mig.