Igår hade jag en bra dag som bara spenderades med mina favoriter. Först mötte jag upp D och M för lunch på konditoriet och direkt efter det for jag till härdal så jag kunde umgås med Luz. Vi satt ute och myste med saft och bullar i solen och det var riktigt mysigt.
Bara sitta och prata om allt som faller in, de är underbart.
Vid 18 åkte jag tillbaka hem för att sedan hälsa på D och M.

Och det var då som kvällen vändes upp och ned.

Jag vet att jag låter väldigt känslokall när jag säger att det var fegt och egoistiskt men jag tycker självklart det är sorgligt också. Och att det är hemskt att det kan gå så långt.. men detta händer hela tiden känns det som, jag orkar inte ta till mig något mer av detta. Jag vill inte att mina vänner ska behöva känna sorg. Jag förstår inte hur det kan vara så många som mår så pass dåligt? Och det värsta är väll att personer runt omkring inte ser hur en annan person mår, att det ska vara så svårt och tabubelagt att prata om känslor och välbefinnande. 
Man kanske måste försöka öppna sig för någon så kanske den personen öppnar sig för en annan? För om man kan känna att man kan lita på någon och vara öppen med hur man mår, då tror jag att man skulle kunna lita på att det kan bli bättre.
Men här kan man inte lita på någon, och man ska vara så känslokall.

Nä.. jag vet inte hur det kan hända om och om igen..