Jahapp, känns liksom inte skoj att skriva om någonting samtidigt som jag vill beskriva allt. Iallafall så är saknaden efter Tussi otroligt stor, man inbillar sig att hon ska finnas runt hörnet och man kommer på sig själv med att tänka "hon är inte i hallen, då är hon nog ute" osv.. man vill slänga något gott i hennes matkopp, snusa henne i pälsen och ha samtal med henne.. usch.. det är så fruktansvärt tomt att man nästan blir tokig.
Gråter floder varje morgon och kväll, helt säker på att det varit en otäck dröm.
Men det var ingen mardröm, det var ett gemensamt beslut som togs i måndags då T hade väldigt svårt att styra bakdelen. Vi ville inte att hon skulle ha ont och trots att hon ville leka in i det sista så såg man att hon egentligen inte orkade.
Nu har chocken börjat släppa men det hjälper liksom inte, man är förlamad. Det känns dessutom inte kul att behöva lämna mamma hemma i det stora huset ensam och vara i ett annat land.

Jag har resfeber, jag kan inte sova (det beror nog dock inte på resan) och jag har lite panik över att det snart är dags utan att ha direkt koll på vad som behöver tas med och ordnas. Jag har tänkt igenom det mesta tror jag och vi har flera alternativ på aktiviteter under de 3 veckorna som vi kommer vara borta.
Det känns som om hjärnan är inlindad i bomull.



Med denna bilden säger jag godnatt.. knakar och brakar i ryggen.