Känner för att skratta och hoppa runt hela kvällen, idag började nämligen snön falla.
Veronica kallade det "vårt vita guld" och jag kan absolut hålla med henne, det underbara vita guldet.

Medan mamma sitter och suckar för att snön har kommit utan ordentlig kyla i backen så sitter jag och ler från öra till öra.
Visst, jag vet att denna snön kommer försvinna och det kommer dröja innan snön ligger kvar på backen. Men man får ändå en mjuk fluffig känsla i kroppen när första snön kommer. Man blir lycklig.



Vad tycker ni? Är det för tidigt?
Eller är ni som mig och blir som ett spralligt barn när snön äntligen börjar singla ner?