Mr and Ms Sleeping beauty

Mina älskade sömntutor ♥
 
Som ni kanske förstår så är jag både katt- och valp-nappare idag.
Joakim har semester just nu och har åkt iväg på roligheter så jag sitter och rullar tummarna utan hans sällskap. Helt ärligt har det slutat med att jag har smygit till sängs väldigt tidigt på kvällarna, uttråkad till tusen. Dock drömmer jag hemska drömmar utan honom bredvid mig så jag bävar för att somna och längtar lite i smyg efter att hans semester ska ta slut.. egoistisk som man är.
Jag borde inte göra det, men jag är ju bara människa.
 
Idag åkte jag hem till mor direkt efter jobbet och hämtade Kelah {♥] och ännu fler saker som ska säljas.
På vägen tillbaka så plockade jag upp Jack när jag ändå var på gång så nu sitter vi här och slökollar på TV'n tillsammans.
Jack är mest sur för att han inte får gå ut, kattskrälle.
 
Sökte en massa jobb i veckan så nu får vi hålla tummarna att det är något av ansökningarna som ger resultat. Vill verkligen bo kvar i vår lägenhet!
Ja just ja, vi ska bli sambos! ♥ {Jag och Joakim alltså..] Känns förbaskat bra och jag känner mig lycklig då vi kan ha kvar lägenheten ett tag till tack vare det, trots att jag blir arbetslös återigen.
 
Jaha, nu ska jag lura ut Kelah på en promenad så att vi kan göra kväll.
Imorgon är jag ledig så då ska vi ut och leka lite Kelah och jag.

Det där med kondition..

 
En sak som jag aldrig har förstått mig på är springning.
Efter det att jag fyllde 8-9 år så försvann min kondition och när jag väl försöker hitta den igen så ger jag väldigt gärna upp. Den där envisheten har varit som bortblåst i just det fallet.
Jag är tjejen som max sprang 500m och blev helt slut. Lungorna bränner, pulsen skenar och ansiktet förvandlas till en tomat.
Hipp som happ märker jag ganska snart efter 500 m att jag har svårt att andas och mina fötter har saktat ner och jag går.
Varför vill man springa!?
 
Iallafall så har jag faktiskt önskat att jag var en sådan person som hurtigt kunde knyta på mig skorna och lätt som en plätt springa en runda på kvällen.
 
Jag kommer ihåg att '11 åriga'-jag en gång sa stolt på skolbussen att jag minsann skulle springa runt byn senare på kvällen. Min tremänning erbjöd sig att följa med på den turen och redan där blev jag nervös.
Jag kommer ihåg att jag var nogrann med att välja kläder innan, jag skulle se cool ut med keps för så såg andra ut när de sprang.
Jag försökte springa till min tremännings hus som ligger längs rundan men jag kom knappt till grindhålet innan jag började ha svårt att andas. Så där började jag gå. "Om jag går riktigt snabbt så kanske jag kan springa precis innan jag möter upp honom.."
.
Jag minns att jag ville spy. Han sprang bredvid mig eller långt framför mig (jag minns inte just den detaljen) och jag hatade att han kunde springa så lätt som jag ville göra. Själv stapplade jag fram och ville sätta mig ner och storgråta.
Jag har ett svagt minne av att jag gav upp och gick halva rundan.. jag kan tillägga att rundan är knappt 3 km.
 
Och det där är bara ett minne.. jag har många fler där alla slutar med att jag ger upp.
 
Jag läste i tidning om några bra böcker som peppade en att träna och då lade jag märke till "Heja heja" som Martina Haag har skrivit.
När jag sedan såg just den boken vid kassan när jag var och handlade var jag tvungen att köpa den trots att jag direkt tänkte att den antagligen bara skulle ligga och samla damm.
Någon dag efter det att jag köpt boken så började jag läsa och sedan var den slut... Vilken underbar bok!
Äntligen någon som skrev om hur svårt det faktiskt är med hjärnspöken och att komma över sina egna hinder.
 
Under sommarens gång har jag försökt springa några gånger och jag har knappt kommit till 1 km innan jag känner hur lungorna börjar brinna och fötterna förvandlas till cement.
Efter det att jag läst boken valde jag att försöka igen och tänkte att "Okej jag testar att springa och det spelar ingen roll om det blir 500m eller 5 km, bara jag testar så får jag testa att göra det bättre nästa gång".
Den gången sprang jag 2 km utan att stanna, utan att gå och anledningen till att jag slutade var för att jag inte ville springa längre.
Lyckan som spred sig i kroppen då är obeskrivlig. Tänk att 2 ynka km kan göra en så glad.
 
Veckan efter 2 km testade jag igen och jag tänkte bara att jag skulle springa ungefär samma sträcka och kanske några meter längre. När jag kommit till den planerade punkten så tänkte jag "nej.. jag stannar inte nu, jag fortsätter till grindhålet" och är jag kände att kroppen slappnade av i närheten av ett grindhål så fortsatte fötterna springa och hjärnan ropa" HAHA, jag sa inte vilket grindhål!!" och så sprang jag hela vägen hem.
 
3 km. just nu är jag så himla stolt över 3 km!
 

Orofluido.. are you crazy!?

Dofta gott när det är som bäst!
 
När jag kom hem efter ett extra långt pass på jobbet så stod ett "paket" på bordet och väntade på mig!
Joakim har länge berättat att han beställt en present till mig men att det flera gånger blivit fel så han har ändrat sig och skickat tillbaka. Men tydligen {woooho!} så var detta rätt.
 
Jag trodde att det var skor som gömde sig under handduken { handduken agerade som presentpapper] men jag insåg efteråt att det skulle ha varit alldeles för höga skor..även för mig.
Det var helt oväntat att få Orofluido shampo och balsam! Och över en liter dessutom! Jag blev helt lyrisk, det luktar så frukansvärt gott!
Håret känns mycket friskare efter att jag använt det dock måste jag verkligen klippa bort minst 5 cm då håret ser ut som ett skatbo efter 10 minuter.
Men om man glömmer den lilla detaljen så är det helt fantastiskt! Underbara karl! ♥
 
Förutom de gigantiska flaskorna med Orofluido så fanns det en liten godispåse med massor av fina saker. Nagellack, hudkrämer & självklart hårkrämer.



Chai, mitt älskade chai.

Att ha tid innan jobbet kan vara ganska mysigt ibland.
Absolut när man har en kopp chai latte och några skorpor nära till hands

Andas in..

 
Flera veckor har gått utan att jag har orkat logga in här. Jag vet inte varför men det känns inte som om jag behöver skriva av mig så mycket som förr. Jag känner mig.. lugn till största del. Visst det finns många frågetecken som egentligen gör så att jag har en stressmage. Men det är saker som jag vill lösa i lugn och ro.
 
Har haft mycket jobb på schemat och försökt pussla ihop vardagen och saker jag vill göra men jag märker varje gång att jag verkligen inte är duktig på att jonglera.
Så mycket jag vill göra och så lite tid. Sommaren är aldeles för kort!
 
Mamma tog med mig till stugan förra veckan då jag inte kan använda min bil så mycket då den åter igen behöver service och jag skjuter på det problemet ett litet tag.
Några soliga dagar och tid till att göra det jag tänkt göra i flera månader {lägga upp kläder till försäljning igen] var balsam för själen.
När jag skulle hem från stugan hoppade jag på Härjedalingen och fick skratta gott med Diana och Gustav igen då de också skulle hemöver och vara med på Marias 30-års fest/kräftskiva.
 
Joakim tar hand om mig varje dag och ibland överraskar han mig med presenter till och med! Jag ska visa er presenten jag fick för någon vecka sedan. Helt otroligt vad den karln hittar på hyss.
Har aldrig varit med om liknande.
Och som det ser ut just nu stannar vi i S över hösten men jag måste hitta mig ett jobb snarast. Vill ha en rutin, att vara arbetslös passar inte mig.
 
På tal om arbete måste jag skynda mig nu.
Hej hej!
 
 

RSS 2.0