Det där med kondition..

 
En sak som jag aldrig har förstått mig på är springning.
Efter det att jag fyllde 8-9 år så försvann min kondition och när jag väl försöker hitta den igen så ger jag väldigt gärna upp. Den där envisheten har varit som bortblåst i just det fallet.
Jag är tjejen som max sprang 500m och blev helt slut. Lungorna bränner, pulsen skenar och ansiktet förvandlas till en tomat.
Hipp som happ märker jag ganska snart efter 500 m att jag har svårt att andas och mina fötter har saktat ner och jag går.
Varför vill man springa!?
 
Iallafall så har jag faktiskt önskat att jag var en sådan person som hurtigt kunde knyta på mig skorna och lätt som en plätt springa en runda på kvällen.
 
Jag kommer ihåg att '11 åriga'-jag en gång sa stolt på skolbussen att jag minsann skulle springa runt byn senare på kvällen. Min tremänning erbjöd sig att följa med på den turen och redan där blev jag nervös.
Jag kommer ihåg att jag var nogrann med att välja kläder innan, jag skulle se cool ut med keps för så såg andra ut när de sprang.
Jag försökte springa till min tremännings hus som ligger längs rundan men jag kom knappt till grindhålet innan jag började ha svårt att andas. Så där började jag gå. "Om jag går riktigt snabbt så kanske jag kan springa precis innan jag möter upp honom.."
.
Jag minns att jag ville spy. Han sprang bredvid mig eller långt framför mig (jag minns inte just den detaljen) och jag hatade att han kunde springa så lätt som jag ville göra. Själv stapplade jag fram och ville sätta mig ner och storgråta.
Jag har ett svagt minne av att jag gav upp och gick halva rundan.. jag kan tillägga att rundan är knappt 3 km.
 
Och det där är bara ett minne.. jag har många fler där alla slutar med att jag ger upp.
 
Jag läste i tidning om några bra böcker som peppade en att träna och då lade jag märke till "Heja heja" som Martina Haag har skrivit.
När jag sedan såg just den boken vid kassan när jag var och handlade var jag tvungen att köpa den trots att jag direkt tänkte att den antagligen bara skulle ligga och samla damm.
Någon dag efter det att jag köpt boken så började jag läsa och sedan var den slut... Vilken underbar bok!
Äntligen någon som skrev om hur svårt det faktiskt är med hjärnspöken och att komma över sina egna hinder.
 
Under sommarens gång har jag försökt springa några gånger och jag har knappt kommit till 1 km innan jag känner hur lungorna börjar brinna och fötterna förvandlas till cement.
Efter det att jag läst boken valde jag att försöka igen och tänkte att "Okej jag testar att springa och det spelar ingen roll om det blir 500m eller 5 km, bara jag testar så får jag testa att göra det bättre nästa gång".
Den gången sprang jag 2 km utan att stanna, utan att gå och anledningen till att jag slutade var för att jag inte ville springa längre.
Lyckan som spred sig i kroppen då är obeskrivlig. Tänk att 2 ynka km kan göra en så glad.
 
Veckan efter 2 km testade jag igen och jag tänkte bara att jag skulle springa ungefär samma sträcka och kanske några meter längre. När jag kommit till den planerade punkten så tänkte jag "nej.. jag stannar inte nu, jag fortsätter till grindhålet" och är jag kände att kroppen slappnade av i närheten av ett grindhål så fortsatte fötterna springa och hjärnan ropa" HAHA, jag sa inte vilket grindhål!!" och så sprang jag hela vägen hem.
 
3 km. just nu är jag så himla stolt över 3 km!
 

Kommentarer
Jynarn

Wow! Jag är så stolt över dig! Du är så otroligt duktig ❤ puss

Svar: Tack underbara du!!! Känner mig jätte stolt och absolut när du uppmuntrar mig ännu mer ♡ Tack. Puss!

2013-08-14 | 20:32:13
http://jynarn.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: [publiceras ej]

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback