I söndags var det min och Joakims ett års dag.

Dock var det inte något speciellt som skedde den dagen trots att jag tycker att det är en stor grej. Men jag var förkyld och Joakim var bakis... så det blev pizza och tv-tittande. Precis som vilken dag som helst.

Men Joakim har lovat att vi ska ta igen den dagen och det hoppas jag, jag vill ha fina stunder att komma ihåg!

 

Är det bara jag som är så "barnsligt glad" i sådana dagar?

Jag tror att den största anledningen till att jag är så "noga" med det är på grund av mitt dåliga minne. Jag glömmer allt, hela tiden. Så när jag kommer ihåg ett datum så är det datumet viktigt.

 

Anywho..

 

Idag är jag ledig... ledig..LEDIG. Utan att vara sjuk.

Och det skönaste just nu när jag sitter här och slöar i soffan: Jag är själv.. utan några måsten.

 

Jag har känt mig så stressad, pressad, svag och orkeslös så länge. Samtidigt som jag känt att jag hela tiden har legat efter i planeringar.. utan att egentligen vara det.

Så jag bestämde igår att jag verkligen skulle vara själv den här helgen och bara gå runt i lägenheten och göra det jag vill göra när jag vill göra det. Punkt.

 

Jag saknar dock Kelah och det känns som om jag sviker henne när jag inte har hämtat henne.. Men samtidigt så känns det inte rätt att hämta hit henne när jag inte har energi att leka med henne som jag borde och egentligen vill. Så därför försöker jag svälja mitt självförakt och andas den här helgen och LÄNGTAR efter nästa helg.

Var femte minut känner jag en så fruktansvärd saknad så att jag är påväg ut i bilen för att åka och hämta henne.. Seperationsångest.

 

Jag vaknar 6 på mornarna, så nu när klockan börjar närma sig 16 sitter jag och gäspar.. Helt sjukt. Hur kunde man ha så mycket energi när man var liten?

Idag har jag tvättat en maskin, diskat och försökt göra eget vax (hårborttagningsvax alltså).