Vi kan börja med the basics: 

Jag heter Kristina Larsson och är 23 år, bor och uppvuxen i en liten by i närheten av Vemdalen. 
I början av december 1986 var min kära mor tvungen att åka in till sjukhuset då jag började skapa problem i hennes mage, (och jag tror aldrig att hon kommer sluta påpeka detta) då hon blev sängliggandes i cirka två månader innan jag möttes av kylan utanför magen i februari. Jag föddes en månad för tidigt och fick därför spendera den första tiden av mitt liv i ett kuvös. Jag tror att min tid i kuvösen har bidragit till min förkärlek att sova på mage. 
Vid mitt första möte med min syster var jag väldigt kärvänlig och visade min lycka genom att dra henne oömt i håret och sedan dess har jag sett upp till henne.

När jag var 2½ gick min älskade far bort och detta har lämnat djupa sår i min själ, absolut av den anledningen att jag inte har några minnen  av honom och endast ett fåtal bilder på oss tillsammans.
Jag har upplevt mer sorg under mina 23 år än vad flera personer upplever under en hel livstid och ibland förstår man inte hur det kan fungera, men jag antar att livet har sin gång.. och man får inte bestämma sådant själv.
På grund av detta vet jag att jag har blivit väldigt tillbaka dragen och känner att det är ganska svårt att vara social. Men samtidigt så försöker jag se det mesta positivt och försöker göra det bästa av situationen.
(usch, väldigt seriöst den där biten..)


Dagis var den lyckligaste tiden i mitt liv vad jag kan komma på och det är nog därifrån jag har flest barndomsminnen, jag har lyckats nollställa min hjärna ganska bra och har endast några ljusglimtar att tänka tillbaka till och jag skulle gissa på att detta är en försvarsmekanism för mig.

I gymnasiet studerade jag samhäll-ekonomi och jag valde den linjen tack vare en högstadielärare som fick mig att tro på mig själv, att jag kunde mer än vad jag trodde. Och jag kommer vara henne evigt tacksam för utan den uppmuntran så vet jag inte vart jag hade hamnat.

Jag har svårt att lita på personer men samtidigt så berättar jag väldigt mycket om mig själv till främlingar, varför? Jag är jag. Så enkelt är det, oavsett om jag känner dig eller inte, så kan du lära känna mig ganska snabbt men du ska inte tro att det betyder att jag litar på dig.
Jag är hemskt envis och man har bara mitt förtroende en gång.

Som avslutning till denna ganska dystra presentation så kan jag informera att mitt motto har alltid varit, och kommer alltid vara: KAN SJÄLV. Det är svårt att bryta gamla vanor och om jag ber om hjälp då är det sällan för att jag är lat.

Ni får gärna fråga eller påpeka om det är något som ni saknar i min presentation.. Men det här är jag, rakt igenom.