Jag vaknade av att jag hörde vibrationer i madrassen, första reaktionen var att jag försovit mig och att mina kollega skulle skälla ut mig för att jag var sen. Panikartat greppade jag telefonen men på displayen så stod det "Johan Älskling".. Klockan var närmare halv 7 på morgonen och jag kände en stor lättnad att jag inte försovit mig.
Efter ett kort samtal med J♥ så kände jag mig jätte pigg, dock visste jag att om jag skulle somna om så skulle det straffa sig. Jag låg och övervägde ett tag att jag skulle dra på mig träningskläderna och vara lite hurtig med en springtur..skulle detta vara D-day? när jag äntligen tog tag i mina egna problem? men efter ett tag med en tyst konversation med mig själv så förvandlades en springtur till en promenad.. som resulterade i att jag somnade om av obeslutsamhet.
Jag vaknade igen av alarmet... som snozades.. som snozades.. Oj då? När jag väl vaknade till liv så blev jag mestadels besviken för att jag var så förbaskat envis i morse, och att jag inte grälat lite mer på mig själv så jag hade tagit mig upp.

När J♥ jobbade borta på veckorna så brukade han skriva ett sms runt 6 tiden, och varje morgon så var det precis som om jag legat på helspänn för att höra de där vibrationerna från mobilen i sänghyllan så jag vaknade.. Mestadels av lycka för att få en fin morgon hälsning. Och en liten del av att jag inte ville sova förlänge. Så under den tiden var jag duktig och trotsade mitt sega morgonhumör och var ute och sprang.
J♥  frågade mig varför jag gjorde så och mitt enkla svar då var: "så att du har något att längta hem till". Men nu när sms:en har slutat komma på mornarna och överflödskilona har smygit sig på så lyckas mitt sengångar-morgonhumör ta överhanden och jag sover  som en stock.
Om jag fått samma fråga nu: Varför jag vill träna? så är det för min skull, för att jag ska vela gå till sängs med mig själv.

Nu idag fick det räcka med en snabb stretching på morgonen... för snabb för att räknas som yoga men ändå mer än vad jag brukar göra.. Jag smygstartar helt enkelt.