Min familj är det viktigaste i mitt liv, den är inte stor, men den är värdefull.

Det dyrbaraste man har är sin familj och vänner, så resonerar jag.
Min familj består av:

En underbar mor som både är just min mor men även min bästa vän, en stöttepelare i vått och torrt som alltid lyssnar och låter mig ventilera. Det är henne jag tackar för en bra uppväxt, jag är oerhört tacksam för att hon har orkat med mig under de åren som ungdomen drog mig neråt och jag är glad över att vi har en så pass bra kommunikation att vi inte alltid behöver uttrycka oss i ord för att vi ska förstå varandra.
Jag vet att hon skulle gå igenom eld för min skull och jag hoppas att hon vet att jag skulle göra samma sak.

En påhittig och energirik syster som sällan kan sitta stilla, hon är äldre och vid flera tillfällen valde hon bättre vägar än mig. Men varje gång som jag gjort henne illa, eller sårat henne så har hon förlåtit mig, hon är en person som jag ser upp till. Som inte låter andra stå ivägen för henne. När jag ser på henne så ser jag ett lyckligt och ljust skimmer runt henne. Hon är en stark människa, en underbar och trogen vän. Jag kan bara hoppas att hon förstår att hon är min älskade syster, en bästa vän, en som jag litar på. Jag är egoistisk när jag säger att jag vill ha henne nära, då jag vet att hon är en person som vill upptäcka nya saker, men jag vet att jag alltid kommer ha henne nära ändå.

En envis och sprudlande mormor som varit där under hela min uppväxt, hon förgyllde mina mornar genom att låta mig hjälpa till att baka, hon lärde mig använda en symaskin och accepterade att jag ville lära mig mer, att göra saker själv. Hon är en underbar människa som jag känner att jag kanske försummar, men det finns inga tvivel om att hon är en av dessa tre människor som fått mig att bli den person jag är idag. Jag känner inget annat än en stor förundran över vilken underbar människa hon är.