"A time you thought about ending your own life"

Detta är ett väldigt känsligt ämne då det är svårt att förklara utan att gå allt för djupt. Och om man går så pass djupt så kan man lätt skada dem man älskar.
Därför kommer jag bara beröra detta ämnet lite lätt.

Jag har haft perioder av mörker under min uppväxt. Sorg har varit en del av vardagen och det har idag gjort mig stark och till en viss del blind för tragiska saker.
Jag har skärmat av mig ganska mycket från världen.
T.ex. så satt jag och grät floder när prinsessan Diana omkom i en bilolycka, men undvek information om tsunamin, 11 september, utöya osv. Jag vill inte ta till mig sådan information i en så stor mängd.
Jag vill inte släppa människor allt för nära. Jag litar inte på många människor. Och det känns som om ödet har fördelat en stig av sorg i mitt liv så jag känner mig som ett otursmåln.
Därför stöter jag bort folk. Överreagerar. Bygger upp. River ner. ja..

Den känslan av att inte orka med mer sorg har fått mig att se mina mörka perioder från ett annat perspektiv. Och jag tror att det är det som räddar. Att man på en nivå tar hänsyn till andra människor.
När jag mådde som sämst och undrade vem som skulle sakna mig om jag inte fanns. Så tänkte jag på hur jag har reagerat alla de gånger personer i min närhet har ryckts bort. Hur tungt det är att tänka tillbaka. Och då backar jag, och ser helheten.

Helheten. Det är det som är så svårt.
Vi måste hjälpa varandra att backa och se helheten.


Jag känner att detta blev väldigt virrigt och svårt. Men det är ett svårt ämne och jag ber om ursäkt.