Önskar just nu att någon bara ruskade liv i mig, gav mig en käftsmäll så att jag vaknar. Jag går runt och oroar mig för vad som komma skall så att jag knappt märker att dagarna går.

För knuten i magen blir bara större allt eftersom tiden går.

Jag närmar mig ett vägskäl utan att veta om det kommer vara mitt val eller om någon annan väljer åt mig. Resultatet blir att jag är bitter, bitsk och irriterad.

 

Jag känner att jag har mycket att planera men när jag försöker sätta mig ner och skriva den obligatoriska "Att göra listan" Så blir allt blankt.

Jag ligger och funderar nätterna igenom och det är inte bara jag som är orolig.

Kelah spenderade hela natten med att ängsligt böka runt i sängen, lägga sig på olika ställen, gå på/över mig, pussa på mig och gny.

Jag försökte lugna henne, gick ut med henne vid halv fem-fem tiden. Men när klockan ringde sex så var hon fortfarande lika orolig.

 

Vad händer? Är det jag som smittar av min oro på min pälskling?