Slap!

Önskar just nu att någon bara ruskade liv i mig, gav mig en käftsmäll så att jag vaknar. Jag går runt och oroar mig för vad som komma skall så att jag knappt märker att dagarna går.
För knuten i magen blir bara större allt eftersom tiden går.
Jag närmar mig ett vägskäl utan att veta om det kommer vara mitt val eller om någon annan väljer åt mig. Resultatet blir att jag är bitter, bitsk och irriterad.
 
Jag känner att jag har mycket att planera men när jag försöker sätta mig ner och skriva den obligatoriska "Att göra listan" Så blir allt blankt.
Jag ligger och funderar nätterna igenom och det är inte bara jag som är orolig.
Kelah spenderade hela natten med att ängsligt böka runt i sängen, lägga sig på olika ställen, gå på/över mig, pussa på mig och gny.
Jag försökte lugna henne, gick ut med henne vid halv fem-fem tiden. Men när klockan ringde sex så var hon fortfarande lika orolig.
 
Vad händer? Är det jag som smittar av min oro på min pälskling?
 

Nagelbitaren

Jag kan nog inte förklara hur nervös jag är. Det här är inte nådigt!
Nu snart kommer de publicera betyget på högskoleprovet. Veckan efteråt (ungefär) kommer de skicka ut om man blir antagen till skolan eller inte.
Det värsta scenariot i allt det här är om det står att jag inte blir antagen till de utbildningar som jag sökt. Usch. Vilken hemsk tanke!
Det jobbigaste i den situationen är att jag isådana fall måste berätta för folk att jag inte kom in.. att jag inte ska flytta. Att jag inte kom in...? JAG KOMMER IN! Jag måste..
Ja, ni förstår hur tankegångarna går.. hela dagen lång.
 
Sedan kommer vi till den jobbiga delen om jag skulle komma in (när jag kommer in! Positiva tankar.. ). Det är att berätta det för min chef och mina kollegor att jag ska flytta.
Det är nog den svåraste delen av allt. För trots allt så känns det som ett svek, som om man väljer bort något?
Man ska egentligen inte tänka så, jag vet. Men jag tänker ändå så därför att jag är så tacksam över att ha mitt jobb! Jag är så tacksam för att ha det livet jag har idag att det känns förbaskat svårt att gå bort från det.
Det är trots allt mitt femte år på den här anläggningen nu, jag känner mig som hemma här och det känns svårt att lämna det gemenskapen.
 
Sedan har jag väll aldrig trott att jag ska ha en "första skoldagen" möjlighet till. Och när jag tänker så.. så får jag en klump i bröstet för att Diana inte kommer vara där andra dagen i skolan och få mig att skratta. Tur att det finns telefoner för jag skulle inte klara mig utan min och D's milslånga sms konversation.♥
 

Sådeså!


Godmorgon godkväll!

Här sitter jag och klämmer/känner lite på brösten {oj vad folk kommer bli chockade i detta nu} Men det är inte något sexuellt i det hela, nej nej. Anledningen är att det snart är oktober och jag kom på att man allt för sällan undersöker brösten som kvinna.
Oktober är trots allt en månad där vi fokuserar på bröst och bröstcancer.
Jag blir alltid lika förvånad när det är dags och tänker tillbaka på året. "Hur många gånger har jag kontrollerat så att jag är fri från knölar under året?" och svaret blir alltid "Noll, zero, ingen gång". usch vad jag leker med mitt liv.

Godmorgon Kristina, välkommen till verkligheten. Folk drabbas faktiskt av den här sjukdomen och jag är så pass naiv som inte unnar mig 5 minuter i veckan för att vara någorlunda säker?
Det är pinsamt.

Därför är jag nu ca 3 veckor tidig och påminner er andra att även ni känna efter en extra gång.
För nu i oktober kommer jag iallafall kunna säga att jag undersökt mig en gång under året. En förbättring från förra.

Ångest och Sorg



Jag vet att det är många som redan har delat med sig av denna videon och jag har velat göra det.
Men jag har inte orkat se den fören idag. Idag såg jag den, grät och nu delar jag den vidare.

Det är så nära mitt hjärta man kan komma.

Jag önskar att jag kunde få mina nära och kära att förstå hur viktigt det är att avstå tobak och att ta det lugnt med alkohol.
Man måste göra det för sin egen skull, men jag önskar att de kunde göra det lite för min skull eller deras familjers skull, kommande familjers skull också.
Och jag valde att sluta med tobak av rädsla för den sjukdomen.
Jag har en stor ångest när jag tänker på cancer, jag gråter väldigt ofta på grund av den.
Jag vill inte dö utan att leva mitt liv till fullo, jag vill inte förlora fler familjemedlemmar, jag vill inte förlora chansen/möjligheten att kanske en dag bli en förälder.
Det är så mycket som står på spel och det är idiotiskt att riskera allt det.